Men det är jobbigt nu..
Jag trodde jag var starkare än så, men det är jag inte, jag klarar inte detta.
Jag kommer aldrig någonsin klara detta.
Jag är fet, jag är äcklig.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte kämpa för att bli frisk, jag orkar inte ens kämpa tillsammans med tvilling.
Ingenting är lätt..
Allt är så jävla svårt, men det svåraste är nog att ingen förstår mej, inte ens tvilling, hon förstår lite, men det är så mycket hon inte vet, som hon inte ska få veta, jag tänker inte berätta..
Det är saker som bara jag vet, och det är så jobbigt, att inte ens jag vill veta om det.
Jag klarar inte detta.
Jag behöver Danni denna gången, mer än vad jag någonsin har behövt henne innan..
Men det är inte så enkelt.
Det är lättare sakt än gjort.
Men fan!
Jag har fått sånt jävla fett begär, bara äter och äter och äter och äter, det är sant, det är det enda jag gör, det är det enda jag duger till.
Jag vet att jag borde lägga av med det, men det går inte, dom där jävla nötterna har satt sina spår, och inte fan kan jag gå in och spy, för det är alltid folk runt omkring mej.
Låt mej bara vara utan mat, för en vecka eller två, så det inte blir såhär varje dag.
Jag vaknar hellre varje dag och svimmar när jag reser mej, än att sitta och äta varje dag, det är inte normalt, inte för mej.
Jag känner mej så äcklig..
Sa jag det innan?
Jag orkar inte ha det såhär längre.
Om det bara var någon som visste..
På riktigt.
Jag kan inte säga något till någon, för ingen kommer att förstå.
Hon sa till mej engång*nämner inga namn* " Varför skulle just vi drabbas av detta? Vad är det vi har gjort?"
Det är det som jag/vi aldrig kommer att få reda på, jag orkar inte mer, min kropp är för svag för att vara aktiv, den orkar ingenting, den orkar inte ens gå ut och gå en promenad på fem min innan jag får ont i vartenda muskel, jag orkar inte mer.
Ni säger att ni ska hjälpa mej, men gör det på rätt sätt då.
Ni säger att ni alltid ska finnas där för mej, det är därför ni springer iväg..?
Jag behöver min mamma, men jag vill inte säga något, jag vill bara krypa upp i hennes famn, ligga och gråta, och känna att hon verkligen försöker förstå sej på mej.
Jag är så jävla trött på att ångesten kommer hela tiden, det är nog därför jag skriver detta..
Jag orkar inte mer nu, ska gå ut och gosa med min vovvs..
Jag behöver det..
Tja!
/Miss T
Jag kommer aldrig någonsin klara detta.
Jag är fet, jag är äcklig.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte kämpa för att bli frisk, jag orkar inte ens kämpa tillsammans med tvilling.
Ingenting är lätt..
Allt är så jävla svårt, men det svåraste är nog att ingen förstår mej, inte ens tvilling, hon förstår lite, men det är så mycket hon inte vet, som hon inte ska få veta, jag tänker inte berätta..
Det är saker som bara jag vet, och det är så jobbigt, att inte ens jag vill veta om det.
Jag klarar inte detta.
Jag behöver Danni denna gången, mer än vad jag någonsin har behövt henne innan..
Men det är inte så enkelt.
Det är lättare sakt än gjort.
Men fan!
Jag har fått sånt jävla fett begär, bara äter och äter och äter och äter, det är sant, det är det enda jag gör, det är det enda jag duger till.
Jag vet att jag borde lägga av med det, men det går inte, dom där jävla nötterna har satt sina spår, och inte fan kan jag gå in och spy, för det är alltid folk runt omkring mej.
Låt mej bara vara utan mat, för en vecka eller två, så det inte blir såhär varje dag.
Jag vaknar hellre varje dag och svimmar när jag reser mej, än att sitta och äta varje dag, det är inte normalt, inte för mej.
Jag känner mej så äcklig..
Sa jag det innan?
Jag orkar inte ha det såhär längre.
Om det bara var någon som visste..
På riktigt.
Jag kan inte säga något till någon, för ingen kommer att förstå.
Hon sa till mej engång*nämner inga namn* " Varför skulle just vi drabbas av detta? Vad är det vi har gjort?"
Det är det som jag/vi aldrig kommer att få reda på, jag orkar inte mer, min kropp är för svag för att vara aktiv, den orkar ingenting, den orkar inte ens gå ut och gå en promenad på fem min innan jag får ont i vartenda muskel, jag orkar inte mer.
Ni säger att ni ska hjälpa mej, men gör det på rätt sätt då.
Ni säger att ni alltid ska finnas där för mej, det är därför ni springer iväg..?
Jag behöver min mamma, men jag vill inte säga något, jag vill bara krypa upp i hennes famn, ligga och gråta, och känna att hon verkligen försöker förstå sej på mej.
Jag är så jävla trött på att ångesten kommer hela tiden, det är nog därför jag skriver detta..
Jag orkar inte mer nu, ska gå ut och gosa med min vovvs..
Jag behöver det..
Tja!
/Miss T
Kommentarer
Trackback
