misstwiggy

Långt därinne sitter orden och gnager, dom gnager mej i bröstet och jag kan inte förklara hur ont det gör utan att allt kommer att låta helt sjukt och jag kommer verka sinnessjuk, det är så jobbigt att jag snart inte orkar mycket mera, utan jag vill veta, jag vill få ordning på hela mitt liv och jag vill må bättre..

Jag skulle aldrig låtit dej komma in så mycket som jag har gjort, jag skulle ha avvaktat ett tag ist för att släppt in dej direkt, du vet mer om mej än någon annan och jag hatar mej själv för det, men jag tror inte att du inser, eller jag vet att du inte inser, för ingen annan gör det, jag får helt enkelt sluta vara så duktig på att spela och låssas som att allt är hur bra som helst. Om du/ni bara visste hur det egentligen var, om ni bara visste vad jag ligger och intalar mej själv innan jag somnar, innan jag går upp på morgonen, eller hur mycket jag verkligen hatar att vara ensam.
Hur tror du jag känner när jag inte vet vart du är?
Hur misslyckad jag känner mej..
Hur fel allt känns, hur fel det känns just nu..
Jag vet inte, men jag vill veta..

Tänk om du bara visste vad jag är kapabel till att göra, hur mycket tror du att jag skulle kunna skada mej själv? Både fysikt och psykiskt, vissa nätter är det så frästande att gå in i samma rutiner som innan, men jag ska inte, jag har slutat.. Tror jag, det känns som det.. Men jag vet att en dag kommer jag falla tillbaka, jag kommer komma så långt ner som möjligt och sen så kommer jag inte veta hur jag ska ta mej upp, utan jag kommer ligga där nere i flera månader och vara lika vilsen och bortsprungen som jag alltid blir där nere.. Jag känner redan nu att jag kommer falla mer och mer, jag menar om hela jag faller i bitar hur ska jag då kunna bli hel igen? Det går så snabbt, jag blir snurrig, jag mår inte bra och ingenting känns som det egentligen ska.. Jag vill inte fly, jag orkar inte, jag vet inte riktigt om jag vågar heller.. Men det är jobbigt nu. Jag fattar heller inte varför jag egenltigen skriver ner detta.. Antagligen för att det gnager så i bröstet? "Råttorna kommer ni inte förstå, inte heller maskarna under huden på mej.." Det var så det stog i det för 4 månader sen.. Men endå, det är fortfarande så.. Ni kommer aldrig att fatta..Det är knappt så jag gör det, men jag vet att det snart är så igen.. Vissa dagar känner jag hur det kryper under skinnet på mej, det är sånna gånger som man bara vill dra bort skinnet på armarna, eller när man känner att något äter upp en innifrån.. Det är sånna dagar som man bara vill dra bort bröstkorgen.. Men jag vet att det inte går, och jag vet att det verkar som att jag är nått jävla freak..

Men jag vet även att det bara finns en människa som tar bort allt dåligt innan det ens kommer och gör det bra..
Men det känns som att denna människa vill att jag ska försvinna helt, låt det då bli så, håll inte kvar mej om du inte vill veta av mej..
Låt mej då gå, och göra det enda rätta..
Sätta stopp för mina andetag..
Så jag antar att jag låter det komma och det blir som det blir, mycket mer kan jag inte göra..
Men så är det nog, när man saknar någon så sjukt mycket.

Jag vet inte..
Jag ska testa sova eller något nu..

Fuck you, goodbye..

/Miss Twiggy