Att man alltid ska tro så fel om en person, att man aldrig ska bli lämnad men det händer ändå..
Alltså.. Varför är det alltid jag som ska hamna mitt i skiten?
Nu kör vi ett till "mår du bra nu" moment..
Mår du bra nu?
När du säger som du gör?
Mår du bra nu?
När du vet vad du ska säga för att få mej ledsen?
Mår du bra nu?
När du vet hur kämpigt jag har haft det med maten, och kommer falla ner igen?
Mår du bra nu?
När du vet hur lätt jag kommer falla dit igen och sluta äta som jag gjorde innan?
Mår du bra nu?
När jag började äta igen för jag trodde att allt var bra mellan oss igen?
När jag väl har börjat hoppas på att du inte ska lämna mej igen, så stampar du mej på fötterna, du spottar mej i ansiktet, du pissar på mej, du bryter ner mej totalt. Känns det okej för dej?
En del av dej måste fan njuta till 100% av det du håller på med.
En del av dej måste verkligen njuta när du håller på som du gör.
En del av dej måste vara för stolt för att ens kunna prata med mej om saker (som normalt folk) inte med massa skrik och fula ord.
Mår du verkligen bra nu?
När du vet att jag har nått botten och att det kommer ta en evighet för mej att komma upp igen..?
Det är ingen som vet hur jag egentligen mår, det är ingen som vet hur jobbigt det är när du håller på som du gör, det är ingen som vet, det är inget som hjälper längre.
Ciggen hjälpte till en början, jag kunde ha dom;
När jag var ledsen,
När gråten satte sej i halsen,
När det kändes som att jag blev uppäten innifrån,
När jag var hungrig,
När jag kände att luften vek sej vid mina läppar,
När jag inte orkade mer..
När jag var ledsen - då fanns ciggen där för mej
När gråten satte sej i halsen - så fanns ciggen där
När det kändes som att jag blev uppäten innifrån - då fanns ciggen där
När jag var hungrig - då fanns ciggen där
När jag kände att luften vek sej vid läpparna - då fanns ciggen där
När jag inte orkade mer - då fanns ciggen där.
Jag kommer ihåg hur rädd jag var över att mamma och pappa skulle få reda på att jag rökte igen, med tanke på att jag faktiskt HADE slutat, jag kommer ihåg hur det verkligen skar i hjärtat över att jag inte sa något, jag kommer ihåg hur gärna jag ville säga till dom att jag börjat igen, men jag vågade inte..
Men sen fick jag reda på att dom (eller iaf mamma) visste.
Och det gjorde så ont.
Visst hon vet att jag röker, men jag vill inte att hon ska se när jag gör det, för jag klarar inte av att se hennes ledsna ögon, jag klarar inte av att se henne besviken, jag klarar inte av att känna att jag inte duger till någonting, jag klarar inte av att hon ska bli mer ledsen på mej, jag klarar inte av det.
Ja, jag vill kunna prata med mamma om saker och ting, men vissa saker kan jag bara inte säga, jag kan inte säga till henne hur jag egentligen mår, jag kan inte förklara varför jag röker igen - jag kan inte förklara trösten jag får utav ciggen.
Jag kan inte säga till henne hur mycket jag verkligen röker.
Jag kan bara inte säga det till henne..
Mamma..
Det finns så mycket som jag vill säga till dej, men jag kan bara inte, jag vågar inte, jag är rädd, rädd för att du ska tycka illa om mej, rädd för att du inte kommer lyssna, rädd för att du inte bryr dej, rädd för att du inte orkar bry dej om mej, rädd för att jag verkligen inte kommer få den kramen jag verkligen behöver, rädd för att du inte kommer säga att du älskar mej, oavsett vad.
Jag är så rädd..
Jag är rädd för att vara mej själv framför dej.
Jag vågar inte.
Jag är så jävla rädd..
Jag är rädd att om jag någongång kommer prata med dej, så kommer jag känna hur allt vänder sej i magen och jag måste springa in på toa för att sitta hukad över toastolen, och på så sätt kommer vi inte kunna avsluta samtalet, jag är rädd att du en dag, kommer komma på mej, när jag sitter och spyr i duschen, enbart för att jag känner mej så jävla svullen, uppsvälld, fet, äcklig, motbjudande. Jag är rädd över att du en dag kommer att inse att jag verkligen svälter mej själv till döds.
Just för att ni inte vill att jag ska ta livet av mej, så är jag rädd att ni kommer fatta varför jag gör det.
Jag är rädd att du en vacker dag kommer att inse att jag inte alls är den perfekta dottern.
Jag är rädd över att ni (du eller lillasyster) komma hitta mej i sängen, som ett jävla benrangel, den dagen när mitt hjärta har slutat slå, tjäran från lungorna har börjat rinna ut, jag är rädd att ni kommer hitta mej så, och hata mej så jävla mycket. (för att jag var svag och gav upp, lämnde allt bakom mej)
Jag är så jävla rädd, för jag vet att jag är värdelös och att ingen älskar mej mera.
Jag är rädd, för omgivningen, jag vågar inte kämpa längre.
Tja!
/Miss T
Nu kör vi ett till "mår du bra nu" moment..
Mår du bra nu?
När du säger som du gör?
Mår du bra nu?
När du vet vad du ska säga för att få mej ledsen?
Mår du bra nu?
När du vet hur kämpigt jag har haft det med maten, och kommer falla ner igen?
Mår du bra nu?
När du vet hur lätt jag kommer falla dit igen och sluta äta som jag gjorde innan?
Mår du bra nu?
När jag började äta igen för jag trodde att allt var bra mellan oss igen?
När jag väl har börjat hoppas på att du inte ska lämna mej igen, så stampar du mej på fötterna, du spottar mej i ansiktet, du pissar på mej, du bryter ner mej totalt. Känns det okej för dej?
En del av dej måste fan njuta till 100% av det du håller på med.
En del av dej måste verkligen njuta när du håller på som du gör.
En del av dej måste vara för stolt för att ens kunna prata med mej om saker (som normalt folk) inte med massa skrik och fula ord.
Mår du verkligen bra nu?
När du vet att jag har nått botten och att det kommer ta en evighet för mej att komma upp igen..?
Det är ingen som vet hur jag egentligen mår, det är ingen som vet hur jobbigt det är när du håller på som du gör, det är ingen som vet, det är inget som hjälper längre.
Ciggen hjälpte till en början, jag kunde ha dom;
När jag var ledsen,
När gråten satte sej i halsen,
När det kändes som att jag blev uppäten innifrån,
När jag var hungrig,
När jag kände att luften vek sej vid mina läppar,
När jag inte orkade mer..
När jag var ledsen - då fanns ciggen där för mej
När gråten satte sej i halsen - så fanns ciggen där
När det kändes som att jag blev uppäten innifrån - då fanns ciggen där
När jag var hungrig - då fanns ciggen där
När jag kände att luften vek sej vid läpparna - då fanns ciggen där
När jag inte orkade mer - då fanns ciggen där.
Jag kommer ihåg hur rädd jag var över att mamma och pappa skulle få reda på att jag rökte igen, med tanke på att jag faktiskt HADE slutat, jag kommer ihåg hur det verkligen skar i hjärtat över att jag inte sa något, jag kommer ihåg hur gärna jag ville säga till dom att jag börjat igen, men jag vågade inte..
Men sen fick jag reda på att dom (eller iaf mamma) visste.
Och det gjorde så ont.
Visst hon vet att jag röker, men jag vill inte att hon ska se när jag gör det, för jag klarar inte av att se hennes ledsna ögon, jag klarar inte av att se henne besviken, jag klarar inte av att känna att jag inte duger till någonting, jag klarar inte av att hon ska bli mer ledsen på mej, jag klarar inte av det.
Ja, jag vill kunna prata med mamma om saker och ting, men vissa saker kan jag bara inte säga, jag kan inte säga till henne hur jag egentligen mår, jag kan inte förklara varför jag röker igen - jag kan inte förklara trösten jag får utav ciggen.
Jag kan inte säga till henne hur mycket jag verkligen röker.
Jag kan bara inte säga det till henne..
Mamma..
Det finns så mycket som jag vill säga till dej, men jag kan bara inte, jag vågar inte, jag är rädd, rädd för att du ska tycka illa om mej, rädd för att du inte kommer lyssna, rädd för att du inte bryr dej, rädd för att du inte orkar bry dej om mej, rädd för att jag verkligen inte kommer få den kramen jag verkligen behöver, rädd för att du inte kommer säga att du älskar mej, oavsett vad.
Jag är så rädd..
Jag är rädd för att vara mej själv framför dej.
Jag vågar inte.
Jag är så jävla rädd..
Jag är rädd att om jag någongång kommer prata med dej, så kommer jag känna hur allt vänder sej i magen och jag måste springa in på toa för att sitta hukad över toastolen, och på så sätt kommer vi inte kunna avsluta samtalet, jag är rädd att du en dag, kommer komma på mej, när jag sitter och spyr i duschen, enbart för att jag känner mej så jävla svullen, uppsvälld, fet, äcklig, motbjudande. Jag är rädd över att du en dag kommer att inse att jag verkligen svälter mej själv till döds.
Just för att ni inte vill att jag ska ta livet av mej, så är jag rädd att ni kommer fatta varför jag gör det.
Jag är rädd att du en vacker dag kommer att inse att jag inte alls är den perfekta dottern.
Jag är rädd över att ni (du eller lillasyster) komma hitta mej i sängen, som ett jävla benrangel, den dagen när mitt hjärta har slutat slå, tjäran från lungorna har börjat rinna ut, jag är rädd att ni kommer hitta mej så, och hata mej så jävla mycket. (för att jag var svag och gav upp, lämnde allt bakom mej)
Jag är så jävla rädd, för jag vet att jag är värdelös och att ingen älskar mej mera.
Jag är rädd, för omgivningen, jag vågar inte kämpa längre.
Tja!
/Miss T
Kommentarer
Trackback
