Fan då!
Varför lär jag mej bara aldrig att acceptera det, att acceptera att du faktiskt inte finns här hos oss längre? Det är lika jobbigt varje gång det händer och jag vet inte hur länge jag kommer orka detta, tills jag bryter ihop helt..
Det är ju inte något man ser fram emot att göra, jag ser heller inte fram emot att leva ett liv, utan dej.
För det är så fruktansvärt svårt och jobbigt.
Det som sårar mej mest, är nog när jag tänker på dej, och kommer på mej själv, när jag sitter och skrattar åt det vi gjorde, för det har jag gjort nu, så många gånger.
Jag vet att jag har lovat att försöka gå vidare utan dej, men det går inte, det fungerar inte, jag fungerar inte utan att ha dej i mina tankar, även om jag har en tatuering för dej, så kan jag inte gå vidare utan dej "syster".
Du var mitt allt, du ÄR mitt allt, fortfarande även om man inte kan tro det.
Men det känns som att jag inte kommer någonvart, det känns som att jag är kvar på samma jävla plats - like forever.
Det känns som att jag bara står och stampar i marken men jag rör mej inte ur fläcken, jag kan inte, jag sitter fast och det gör jag för att du inte är här med mej.
Jag kan inte ta ett steg, utan att det gör ont i min kropp, jag kan inte skratta eller vara glad på samma sätt som när jag var med dej, för det gör så förbannat ont i mitt hjärta då.
Jag skulle kunna fortsätta att skriva, det har jag inga problem med, men jag orkar inte mer, jag känner att det blir bara jobbigare och jobbigare för varje rad som kommer att dyka upp här.
Du är trots allt den finaste personen i världen, och det är jobbigt att inte kunna släppa dej helt:(
Kommentarer
Trackback
