ÄS är mej, jag är ÄS, vi är ett, vi går hand i hand varje dag.
Jag har slutat toffla efter människor, för jag vet att det inte leder någon vart.
Men jag vet samtidigt att jag kanske skulle tofflat till dej dom två gångerna som du har bett mej komma, men jag har inte gjort det.
Och jag antar att det är där problemet ligger?
Saker som denna, gör att jag känner mej totalt misslyckad och helt värdelös, men det är la så människor i dagens samhälle vill att jag ska må med?
Det är sånt här som gör att jag tvekar på alla, och bara vill låsa in mej och aldrig mer komma ut, känns som att jag inte ens kan gå utanför dörren för att röka, för gör jag det, så kommer nästa människa lacka på mej?
Som om jag inte hade nog med problem?
Som om jag inte redan har så mycket jag behöver reda ut liksom.
Det finns så många saker jag behöver göra, innan jag ens kan tänka på hur andra har det, så många saker.
Och jag är ledsen, men jag kan inte sätta andra före mej själv.
Jag har aldrig bett dej om något, jag har aldrig tagi dej förgivet, jag har aldrig bett dej om saker, jag har aldrig bett dej om något.
Men kanske redan där, så gjorde jag ett fel?
Det är sånt här som gör att jag blir helt förvirrad och fattar ingenting.
Det är även saker som denna som gör att jag känner hur det vänder sej inom mej, hur magsäcken vänder sen utochin och att det jag har stoppat i mej är på väg upp igen, det är då min tanke slår mej *det var ju länge den maten fick stanna i magen*
Känner att det är på väg upp nu igen, som om jag inte har spytt tillräckligt mycket alla redan liksom.
Och jag mår så jävla dåligt över att jag har gjort det, för jag har sagt till mamma och pappa att jag har slutat med det.
Förlåt för att jag är dålig och ljuger för er.
Men vad ska jag göra när jag känner att spyan är påväg upp och när jag väl öppnar käften och tar ett djupt andetag så måste jag springa in på toan, och låta det komma, som ett jävla vattenfall sprutar det ur käften på mej, ser när maten som jag har ätit ligger och flyter omkring i toastolen..
Det är inte så kul, det är inte så kul, när man sitter där, och petar i sej maten, och känner att man måste spy 5 min senare.
Det är inget man strävar efter.
Men det är ingen som fattar, hur jobbigt det är, det är ingen som förstår hur jobbigt det är att ha ÄS, det är ingen som förstår hur jävla jobbigt jag har det, det är ingen som förstår att jag gör detta för mitt eget bästa, det är ingen som fattar att jag har en jävla röst i huvudet som skriker att jag är äcklig.
Det är ingen som fattar att jag måste spy just nu, och jag skriver det för att det är så.
Jag skriver inte att jag spyr så många gånger om dagen för att jag söker uppmärksamhet.
Jag skriver det för att jag måste skriva av mej någonstans.
Jag skriver det för att jag har lättast att uttrycka mej i ord.
Jag vill bara att ni ska få en glimt i hur jobbigt det är, att vara ett med ÄS..
Egentligen borde jag bara lycklig, för jag går hand i hand med ÄS, och ÄS är något som ALDRIG kommer att lämna mej, jag borde vara lycklig, att jag har någon där, även om det är en sjuk sjukdom så är det någon som alltid finns där för mej, någon som ALDRIG kommer lämna mej ensam.
Jag fattar inte ens varför jag skriver detta.
Antagligen för att göra bort mej ännu mer?
I dunno..
Well, ska dra nu.
Tja!
/Miss T
Jag vill bara vara perfekt i dina ögon..
Men jag vet samtidigt att jag kanske skulle tofflat till dej dom två gångerna som du har bett mej komma, men jag har inte gjort det.
Och jag antar att det är där problemet ligger?
Saker som denna, gör att jag känner mej totalt misslyckad och helt värdelös, men det är la så människor i dagens samhälle vill att jag ska må med?
Det är sånt här som gör att jag tvekar på alla, och bara vill låsa in mej och aldrig mer komma ut, känns som att jag inte ens kan gå utanför dörren för att röka, för gör jag det, så kommer nästa människa lacka på mej?
Som om jag inte hade nog med problem?
Som om jag inte redan har så mycket jag behöver reda ut liksom.
Det finns så många saker jag behöver göra, innan jag ens kan tänka på hur andra har det, så många saker.
Och jag är ledsen, men jag kan inte sätta andra före mej själv.
Jag har aldrig bett dej om något, jag har aldrig tagi dej förgivet, jag har aldrig bett dej om saker, jag har aldrig bett dej om något.
Men kanske redan där, så gjorde jag ett fel?
Det är sånt här som gör att jag blir helt förvirrad och fattar ingenting.
Det är även saker som denna som gör att jag känner hur det vänder sej inom mej, hur magsäcken vänder sen utochin och att det jag har stoppat i mej är på väg upp igen, det är då min tanke slår mej *det var ju länge den maten fick stanna i magen*
Känner att det är på väg upp nu igen, som om jag inte har spytt tillräckligt mycket alla redan liksom.
Och jag mår så jävla dåligt över att jag har gjort det, för jag har sagt till mamma och pappa att jag har slutat med det.
Förlåt för att jag är dålig och ljuger för er.
Men vad ska jag göra när jag känner att spyan är påväg upp och när jag väl öppnar käften och tar ett djupt andetag så måste jag springa in på toan, och låta det komma, som ett jävla vattenfall sprutar det ur käften på mej, ser när maten som jag har ätit ligger och flyter omkring i toastolen..
Det är inte så kul, det är inte så kul, när man sitter där, och petar i sej maten, och känner att man måste spy 5 min senare.
Det är inget man strävar efter.
Men det är ingen som fattar, hur jobbigt det är, det är ingen som förstår hur jobbigt det är att ha ÄS, det är ingen som förstår hur jävla jobbigt jag har det, det är ingen som förstår att jag gör detta för mitt eget bästa, det är ingen som fattar att jag har en jävla röst i huvudet som skriker att jag är äcklig.
Det är ingen som fattar att jag måste spy just nu, och jag skriver det för att det är så.
Jag skriver inte att jag spyr så många gånger om dagen för att jag söker uppmärksamhet.
Jag skriver det för att jag måste skriva av mej någonstans.
Jag skriver det för att jag har lättast att uttrycka mej i ord.
Jag vill bara att ni ska få en glimt i hur jobbigt det är, att vara ett med ÄS..
Egentligen borde jag bara lycklig, för jag går hand i hand med ÄS, och ÄS är något som ALDRIG kommer att lämna mej, jag borde vara lycklig, att jag har någon där, även om det är en sjuk sjukdom så är det någon som alltid finns där för mej, någon som ALDRIG kommer lämna mej ensam.
Jag fattar inte ens varför jag skriver detta.
Antagligen för att göra bort mej ännu mer?
I dunno..
Well, ska dra nu.
Tja!
/Miss T
Jag vill bara vara perfekt i dina ögon..Kommentarer
Trackback
