misstwiggy

If you want it so bad, it's worth it all..

Uppsvälld:O

Jag har precis käkat mat, jag sitter här i soffan, och klappar på min feta uppsvällda mage, och jag känner hur ångesten kommer smygandes och jag hör vilket krig det är i huvudet på mej,
Ena delen av huvudet vill att jag ska äta-för att må bra och orka ta hand om mej själv.
Men den andra delen av huvudet vill inte att jag ska äta-för mat är elakt, det förstör min kropp, jag tycker inte om vad maten gör med mej.
Förstår ni nu hur jobbigt det är?
Jag påstår inte att jag är sjuk, för jag vill inte inse att jag är sjuk, fast jag vet att jag är sjuk.
Eller ah, ni fattar..

En del utav min kropp vill komma ur detta, det är därför jag äter, lite i taget, mamma pushar mej nog mest omedvetet, jag sitter alltid breve henne när jag äter, hon väntar tills jag har ätit upp innan hon går från bordet, hon säger inte så mycket, hon sitter mest och tittar ut genom fönstert, men jag vet att hon vill mitt bästa, jag vet att hon vill att jag ska bli bra igen.
Jag tror även att hon vet hur jävla jobbigt det är för mej att äta, jag tror hon fattar hur jag egentligen mår.
För jag har bara fått den känslan liksom.
Jag vill så gärna fråga mamma om hon gör det medvetet eller inte, men jag vågar inte, för jag tror inte att hon kommer fatta vad det är jag menar.
Jag vet inte.

Men iaf.
Jag vill gå ut och gå en liten runda nu, men jag orkar inte just för tillfället.
Gå ut och gå 30 min i rask takt för då bränner jag 90 kalorier, det är det dubbla av vad jag har ätit idag.
Då kanske ni förstår, hur lite jag äter?

Jag ska sitta och klappa mej lite till på min mage, sen ska jag gå ut och gå bort det.
Röka lite och hoppas att ångesten hinner försvinna innan den kommer bryta ut helt.

Tja!
/Miss T
Ni får vara nöjda med dom gamla bilderna, för jag känner mej fortfarande som en jävla sjöko. Därför blir det inga nya bilder förens jag känner mej bättre kroppsmässigt.