What if..!
Jag vill inte ha någons uppmärksanhet eller något i den stilen, detta är min blogg, och ibland måste även jag få skriva av mej.
*Önsketänkande *
Tänk om jag bara hade någon som bryr sej, om jag hade haft en förälder som alltid hade funnits där för mej, som hade stöttat mej när saker och ting är som jobbigast.
Tänk om jag bara hade haft en förälder som finns där vid min sida, som håller om mej när jag behöver det,
och säger att den älskar mej för den jag är.
Tänk om dom bara kunde se på mej, när allt är som jobbigast.
Om dom bara kunde trolla bort mina demoner som får mej att må dåligt.
Tänk om dom kunde finnas där för mej, hela tiden.
Eller tänk så bra jag hade mått, om dom hade kommit när jag var som mest ledsen, när tårarna blötte ner mina kinder som aldrig förr, och bara satt sej breve mej, hållt om mej, och sagt hur mycket dom älskar mej
och hur mycket dom vill att jag ska stanna i livet.
Tänk om dom visste vissa saker om mej, om dom visste hur gärna jag vill vara "normal" och inte behöva
kämpa med min ångest och hennes röst varje dag.
Tänk om dom bara visste..
Jag önskar att dom kunde släppa taget om min storasyster ibland och ägna en hel dag åt att bara vara med mej, det finns så mycket saker som jag vill säga till dom, men jag kan inte, för det ska alltid vara något som
avbryter och jag får aldrig chansen att öppna mej på riktigt för dom.
Jag är så trött på att dom inte inser, hur jobbigt det är för mej..
Allt..
Dom fattar inte, dom fattar aldrig något, för dom är inte tillräckligt uppmärksamma på hur omgivningen mår..
Dom fattar inte..
Jag är så trött på detta..
*Önsketänkande *
Tänk om jag bara hade någon som bryr sej, om jag hade haft en förälder som alltid hade funnits där för mej, som hade stöttat mej när saker och ting är som jobbigast.
Tänk om jag bara hade haft en förälder som finns där vid min sida, som håller om mej när jag behöver det,
och säger att den älskar mej för den jag är.
Tänk om dom bara kunde se på mej, när allt är som jobbigast.
Om dom bara kunde trolla bort mina demoner som får mej att må dåligt.
Tänk om dom kunde finnas där för mej, hela tiden.
Eller tänk så bra jag hade mått, om dom hade kommit när jag var som mest ledsen, när tårarna blötte ner mina kinder som aldrig förr, och bara satt sej breve mej, hållt om mej, och sagt hur mycket dom älskar mej
och hur mycket dom vill att jag ska stanna i livet.
Tänk om dom visste vissa saker om mej, om dom visste hur gärna jag vill vara "normal" och inte behöva
kämpa med min ångest och hennes röst varje dag.
Tänk om dom bara visste..
Jag önskar att dom kunde släppa taget om min storasyster ibland och ägna en hel dag åt att bara vara med mej, det finns så mycket saker som jag vill säga till dom, men jag kan inte, för det ska alltid vara något som
avbryter och jag får aldrig chansen att öppna mej på riktigt för dom.
Jag är så trött på att dom inte inser, hur jobbigt det är för mej..
Allt..
Dom fattar inte, dom fattar aldrig något, för dom är inte tillräckligt uppmärksamma på hur omgivningen mår..
Dom fattar inte..
Jag är så trött på detta..
Mamma & Pappa..
Jag är så trött på att ni aldrig finns där för mej.
Ni finns inte där när jag väl behöver er båda som mest.
Ni ser mej inte, jag hatar det.
Känns som att ni inte vill se mej.
Ni bryr er inte om mej.
Det har ni heller aldrig gjort.
Jag orkar inte mer, jag kan inte ändra på mej, om jag inte får stödet utav er, om jag inte känner att ni finns där, för detta är så otroligt svårt just nu..
Ni behöver inte säga något, för jag ser på er, att ni egentligen inte vill ha mej här.
Era ögon säger att jag inte är värd ett skit.
Ni fattar inte..
Det kommer ni aldrig att göra heller.
Jag orkar inte mer nu, jag ger seriöst snart upp!
På allvar..
Jag orkar inte!
Hörs!
Tja!
/Miss T
- Min högsta önskan är att ni ska se vem jag egentligen är -
Kommentarer
Trackback
