Jag saknar bara så jävla många människor. :/
Så ah..
Jag är vilsen i min kropp, och jag hittar inte ut.
I min egna kropp, så jävla töntigt, att man kan vara vilsen i den, men jag är även vilsen i mitt egna hem, jag vet inte heller vem eller vilka jag kan lita på.
Och ibland blir det bara jobbigt, när man inte vet sånt, för man behöver veta sånna saker i sånna här sammanhang.
Men det är jobbigt nu, och jag känner bara att jag måste få skriva av mej once in a while som man säger.
Ibland så hjälper det, och ibland inte.
Men jag saknar bara så jävla många människor nu, det kanske är därför jag är vilsen, egentligen?
Jag vet inte, det är nog egentligen ingen som vet det dära, och även det kan vara jobbigt.
Jag borde egentligen gå och lägga mej nu, men jag vet inte om jag vågar blunda, jag är rädd, rädd för att dom ska fladdra förbi min näthinna, och att jag ska se dom, och sakna dom ännu mera.
Det är nog det som gör att jag håller mej vaken tills mina ögon inte klarar mer, jag vill inte se dom fladdra förbi på min näthinna, jag tycker det är jobbigt att se dom.
Det är jobbigt att se Mormor, morfar, Danni och Mark, det är jobbigt när dom fladdrar förbi på min näthinna, men jag undrar, om dom har det bra?
Jag tror faktiskt att dom har det bra där dom är nu, för där finns inga bekymmer eller något i den stilen.
Jag vill vara där med dom, för jag saknar dom så mycket, eller så kan dom bara komma tillbaka till oss igen, det hade varit underbart, dom hade kunnat komma tillbaka och aldrig någonsin lämna oss igen.
Jag är vilsen i min egna själ.
Sarah, då är vi två, jag känner mig också rätt vilsen många gånger, vet inte alltid vilka jag kan lita på, men det handlar om att man blivit sviken lite nu och då, som gör att man till slut tvivlar på precis alla människor. Vilket är väldigt hemskt att det ska vara så. :/
